Nedanstående text är en novell jag skrev våren 2024
Han dog sittandes i fåtöljen, armarna på armstöden, huvudet lätt lutat bakåt. Det såg fridfullt ut, som han bara nickat till lite och skulle vakna vilken sekund som helst.
Dagens tidning låg i hans knä. Han var snyggt klädd som vanligt, inte uppklädd men prydligt vardagsklädd. En mörkblå slipover satt utanpå den finrutiga skjortan. Det kan inte ha varit länge sen han senast var hos frisören.
Han var snygg. Hans pojkaktiga charm hade han kvar livet ut. De pliriga ögonen, en ständig antydan till ett leende. Till skillnad från många andra män i hans ålder hade han håret kvar och inga extrakilon runt midjan.
Det fanns något sorglöst och lätt över hela hans uppenbarelse, han gick på lätta steg genom livet. När man mötte honom på gatan såg han alltid…glad kanske inte precis är ordet utan road. Lite det ansiktsuttryck som man kan ha när man har överläget av att ha sett någon först. När du möter en bekant på gatan och har hunnit iaktta personen ett tag innan denne ser dig och liksom överrumplas när den ser dig medan du redan har ett leende på läpparna. Men han blev aldrig överrumplad. Inget överraskade Christer, han behöll alltid sitt eleganta lugn.
Livet hade inte alltid varit enkelt för honom. Han blev framgångsrik tidigt, rikskänd rentav. Det var en sketch och humoristisk sång han spelade in och denna blev både hans glädje och hans öde. Det var den som gjorde att han bokades in på shower och galor och tv-inspelningar resten av livet.
Hur livet var utanför scenen vet jag inte riktigt. Det var lite oklart hur han hade försörjt sig i alla år. När jag lärde känna honom var han runt 60 och hade nån slags arbetslöshetspraktik på mitt jobb. Mina kvinnliga kollegor i övre medelåldern var exalterade över att han skulle börja hos oss, för dem var han ett stort namn, en flickidol från barndomen.
I början kunde jag inte se honom i korridoren utan att några rader från sången poppade upp i mitt huvud. Det gick förstås över och med tiden blev han bara Christer, en jobbarkompis. Lättsam och behaglig – samtidigt privat, nästan hemlighetsfull. Men han navigerade i det till synes utan ansträngning, behövde aldrig markera eller dra nån gräns för sitt privatliv utan upprätthöll en distans på ett självklart sätt. Ständigt denna lätthet.
Åren gick. Så kom den dagen praktiken var över. Christer skulle sluta. Det bjöds på tårta. Han hade tagit med sin musikerkompis Lasse till fikarummet. Lasse spelade gitarr och Christer sjöng, faktiskt riktigt bra. Alla applåderade och var glada. Plötsligt sa Lasse en kommentar som kändes lite malplacerad. De flesta förstod direkt, Christer lite senare än vissa andra, eller så spelade han bara.
Det var en referens till sketchen och sången. Det var det här alla väntat på i tre år. Rummet fylldes av glädje och förväntan. Sen fortsatte de att spela.