Darling var en artikelserie på Norrköpings Tidningars nöjessida där tidningens skribenter fick skriva om ett album som de hade en speciell relation till. Följande text skrev jag för nästan 20 år sedan. Tycker ändå den åldrats rätt så väl.
Darling
Mötley Crüe
Theatre of Pain (1985)
En gång i slutet på 80-talet, när jag gick i lågstadiet, åkte jag och min kompis Rikard (sällan kallad något annat än Rille) till Ryds centrum i Linköping för att köpa pins och kanske kolla på skivor. Jag tror vi fick skjuts av min morfar och mormor. Rikard hade säkert 50 hårdrocksplattor hemma. Jag hade bara en, fast vi hade däremot fem med Modern Talking. Trots att jag ibland läste OKEJ hade jag inte förstått att det fanns någon motsättning i detta. Egentligen gillade jag kanske Modern Talking bättre än Mötley Crüe rent musikaliskt, men av vad jag kunde utläsa i OKEJ så var inte Modern Talking så värst spännande. Det var mer ett band jag tyckte om på samma sätt som jag gillade någon bra artist i Melodifestivalen. Men Mötley däremot, de såg inte ut som några som skulle kunna tänkas dyka upp på morsans 35-årsfest och ta för sig av potatissallad och rostbiff.
Såhär i retrospektiv framstår inte Theatre of Pain som någon kanonskiva. Men omslagets baksida tyckte jag var fräckt; där den blonde Vince Neil omslingrades av kvinnoarmar (med mörkt målade naglar) som tyckes komma från ingenstans (han stod framför en mörk bakgrund), samtidigt som de mörkhåriga Mick Mars, Nikki Sixx och Tommy Lee (framför en ljus bakgrund) fick sina ögon respektive öron och mun förhållna av kvinnohänder med ljust nagellack.
Men det finns ett lysande undantag. Home Sweet Home är en sån där hårdrocksballad med piano som man bara inte kan låta bli att älska. Och jag minns att jag verkligen tyckte det var häftigt när jag fattade att det var trummisen (trummisen!) Tommy Lee som hade slagit sig ner vid flygeln.