Det var inte planerat även om hon hade tänkt tanken många gånger förut. Varför hon gjorde det just den här gången visste hon inte riktigt. Plötsligt hade hon bara tagit läskburken, lagt den i sin kasse och gått mot utgången. Mannen efter henne i kassan stod fortfarande och la upp sina sista varor på bandet och hon hade precis lagt sin sista vara i den medhavda kassen när hon tog läsken – hon såg knappt vilken sort – från andra sidan avskiljaren och stoppade ned den också.
Det var bara en bemannad kassa öppen så ingen annan var riktigt i närheten. Kassören var upptagen med att betjäna mannen som hon precis stal ifrån så hon hann aldrig bli nervös, det kom först nån halvminut senare när hon redan var ute på gatan och strax på väg ned i tunnelbanan.
Affären låg ganska praktiskt till på vägen mellan kontoret och tunnelbanestationen. Hon brukade handla där nån gång i veckan, ett par gånger i månaden åtminstone. Skulle hon behöva sluta med det nu? Kanske mannen hon stal av skulle göra en grej av det och prata med personalen och lämna ett signalement? Eller skulle han strunta i det? Skulle han ens märka det? Han köpte fler läskburkar, han kanske inte skulle tänka på om det var tre eller fyra när han packade upp varorna hemma hos sig om en liten stund.
Henne skulle man kunna stjäla från utan att hon hade märkt något. Det hände att hon kom hem och letade efter en vara hon var säker på att hon hade köpt och till slut fick rota fram kvittot (om hon inte tappat det) och kolla för att vara helt säker. Mer än en gång hade hon misstagit sig. Det skulle aldrig Anders göra. Han visste exakt vad han hade köpt eller inte. Det var nästan irriterande. Nej, det var irriterande. Hon irriterade sig på hans noggrannhet, eller kanske inte noggrannheten i sig utan att han verkade helt oförstående till att andra människor inte fungerade som honom och slarvade emellanåt.
Hon klev på tåget, hittade en sittplats och ställde kassen på golvet strax framför sina ben. Läsken låg överst. Hon studerade den lite mer noga för första gången. Pepsi Max Mango. Maximum Taste – No Sugar. Varför skulle man vilja dricka något sånt? Och vad skulle Anders säga? Han hatade läsk med sötningsmedel. Hon köpte sällan läsk, och definitivt inte nåt med mango. Skulle hon behöva ljuga ihop något? Hade hon fått den på jobbet kanske? Kanske bäst att han inte fick se den. Inte ikväll i alla fall, hon orkade inte.
Plötsligt mådde hon illa. Var det den dåliga ventilationen i vagnen eller att hon inte hade ätit nåt ordentligt till lunch? Den där wrapen som hon blev bjuden på vid presentationen mättade knappt nånting. Skulle hon kräkas? Hon hade börjat svettas också, hon borde tagit den tunnare jackan men det var kyligt i morse.
Hon lyfte blicken från mobilen och kollade ut genom fönstret. Nästa station skulle hon av. Det här skulle hon klara av. Om mindre än en minut skulle hon få andas frisk luft igen. Hon slöt ögonen och tog några djupa andetag. När hon öppnade dem igen rullade tåget in på plattformen.
Dörrarna öppnades. Hon tog kassen, gick raskt ut och började gå längs med perrongen. Tåget började rulla igen. Då mötte hon hans blick. Mannen från affären. Han tittade på henne ut genom tågfönstret med ett allvarligt uttryck. Det gick en rysning genom hennes ryggrad. Han såg inte arg ut, inte ledsen, inte upprörd. Han bara tittade på henne. Att han förstod vad som hade hänt var hon helt säker på.
Tåget lämnade perrongen och mannen försvann ur synhåll. Hon stannade till lite, ställde ner kassen och lutade sig framåt med nedböjt huvud. Hon såg skor och byxben i ögonvrån, men snart hade alla medpassagerarna lämnat perrongen och gått i riktning mot rulltrapporna. Rösterna ebbade ut, det blev tyst. Hon kräktes rätt ner på plattformen, det stänkte lite på vänster sko. Sen gick hon mot utgången.
Detta är en novell jag skrev 2024.