Det var en sån majmånad då det knappt hann bli vår innan det blev sommar. Medan vissa ännu inte hunnit plocka undan vinterjackorna hade andra redan börjat gå eller cykla till någon av badsjöarna i närheten, och här och där på farstubroar och över utemöbler såg man badkläder hänga på tork.
Värmen och de klara skyarna höll i sig flera veckor och det var som att människor glömde bort att det faktiskt fanns andra sorters väder också, de vande sig snabbt vid att gå till jobb och skola i bara skjortärmarna fast det ännu inte hade blivit 15 maj. Värmen höll i sig några dagar efter Kristi Himmelsfärd också men sen började meteorologerna på teve prata om att rejält lågtryck var på väg in och att det väntades stora mängder regn.
Men människorna hade vant sig vid värmen och ett väder som var samma dag efter dag. De var inte mottagliga för några varningar, de kände solens strålar på dagen och de ljumma vindarna kväll efter kväll och att det skulle vara på något annat sätt än just detta kändes nästan overkligt.
På morgonen tisdag den 19 maj promenerade eller cyklade människorna i det lilla samhället till jobbet i sommarkläder som vanligt. På ortens enda skola gick flickorna mestadels i klänning och pojkarna i shorts – det var ett sånt samhälle där man gjorde som man alltid hade gjort, det var rentav denna känsla av att tiden hade avstannat på orten som gjorde att många bosatte sig här – och deras föräldrar gick till sina respektive arbetsplatser.
Det som sedan hände bara några sekunder efter att klockan blivit 10.47 var en sån sak som ingen skulle tro om de inte sett det själva. Det hade dragit in mörka moln över himlen men solen tittade fortfarande fram emellan dem och det var lika ljummet som det varit de senaste veckorna.
Klass 2B var på väg tillbaka till skolan från ortens bibliotek och hade precis passerat bensinstationen när det startade. Hagelkorn stora som spelkulor föll plötsligt från himlen. Lilla Elsa Mattsson lyfte ansiktet mot himlen i förundran och fick ett vasst hagelkorn rakt in i vänster öga. De andra barnen klarade sig med blotta förskräckelsen.
På Röda Korsets café utanför loppisen hade Fru Lind precis plockat fram utemöblerna men fick snabbt retirera igen. Josef på pizzerian skulle gå ut och torka av borden på uteserveringen men telefonen ringde precis när han var på väg ut genom dörren så han klarade sig.
Det är mer än man kan säga om Mikael Landegård som var på väg in till centralorten i sin röda cabriolet, en BMW av årsmodell 1971. Han var precis i höjd med handelsträdgården när himlen öppnade sina portar. Förvåningen var en sak, den fysiska smärtan en annan. Det värsta var dock att solens strålar reflekterades i haglet. För någon sekund blev den 43-årige konsulten helt förblindad. Han uppfattade därför inte den mötande traktorn, en orange av märket Kubota, förrän det var för sent.
Efter bara någon halvminut var det över. Haglet låg spritt över gator och trottoarer som små bitar av frigolit. Några minuter senare hade det smält bort.
De flesta hade ändå klarat sig helt okej. Bara ett tiotal människor, däribland Elsa Mattsson, behövde uppsöka sjukhusvård. Av dessa behövde bara en stanna över natten för observation. En person var död, men traktorföraren hade i alla fall klarat sig utan fysiska skador.
Människorna i samhället var alla förundrade. Men vilka andra känslor de hade skiljde sig åt. Vissa var fascinerade och nästan roade över att ha fått vara med om ett sånt remarkabelt naturfenomen. Visst var det hemskt med Landegård men den här hagelskuren var ju verkligen något man skulle minnas hela livet.
Andra var arga. Varför hade de inte blivit varnade? Det fanns ju flera högtalare, både vid skolan och nere i centrum, där man kunde höra Hesa Fredrik en gång i månaden. Varför hade dessa varit tysta? Och varför hade man inte sagt något på lokalradion? (Faktum var att lokalradion hade tagit upp just risken för hagelskurar flera gånger i förmiddagsprogrammet, om än inte med det allvar och med den emfas som man nu med facit på hand kunde ha förväntat sig).
Det fanns också en tredje grupp, de var inte lika många som de två andra grupperna men de märktes desto mer. I den här gruppen var man övertygad om att hagelskuren bara var början. Det skulle komma något värre, och det fanns inget att göra åt det.
I den sistnämnda gruppen fanns både de som var övertygade om att detta var guds straff och andra som var övertygade om att det hängde ihop med klimatförändringarna. Ett fåtal, kanske var det bara ett par stycken, satte händelsen i samband med en Natoledd övning som ägde rum cirka 50 mil norr om orten.
Veckorna gick och allt återgick till det normala. Det blev klassiskt svenskt sommarväder. På skolavslutningen var det 16 grader och duggregn. Elsa Mattsson sjöng solo med två klasskompisar. Vänsterögat såg ut nästan precis som vanligt.