Nedanstående är en liverecension jag skrev för Norrköping Tidningar 2007.
Snyggt, coolt, Studio
Konsert
STUDIO
Hugo, torsdag
Publik: 220
Fyra spårvagnar
Den kanske roligaste episoden i Fredrik Strages bok om svensk hip hop Mikrofonkåt utspelar sig på en Loop Troop-konsert i Örebro. Fredrik Strage ser en kille stå och göra gängtecken och går fram för att göra detsamma för att imponera på en tjej bredvid. Problemet är bara att killen inte gör gängtecken. Han är hörselskadad och talar teckenspråk, men han gillar hip hop-konserter där han kan stå nära högtalarna och känna basen.
Några andra som fattat att musik inte bara ska appellera till hörseln är göteborgsduon Studio. Förutom att de hade släpat med en rejäl ljusrigg när de gästade Republik under vinjetten StudioPalooza konstruerar de basgångar som känns såväl i bröstet som i benen.
Det är svårt att skriva om Studio utan att förhålla sig till kollegorna i The Embassy. Båda spelar oklanderligt snygg klubbpop med tydliga influenser från England runt 1990. Men där de sistnämnda spelar förhållandevis traditionell gitarrpop som flörtar med dansmusik gör Studio tvärtom. Happy Mondays-pastischen Self Service är något av ett undantag, men annars är det trummor och bas som står i centrum snarare än gitarr och sång.
Därför är det ganska logiskt att sångaren Dan Lissvik tillbringar mer tid med att skutta omkring med tamburin och maracas med ett varggrin på läpparna än han gör framme vid mikrofonen, samtidigt som Rasmus Hägg spelar gitarr och kollar ner i golvet. Men liksom i all musik som hyllar det allsmäktiga groovet saggar Studio ner sig en smula i lite träskiga psykedeliska partier vid något eller några tillfällen. När Dan Lissvik hänger på sig en gitarr och han och kollegan vaggar runt med varsin gura runt halsen känns det lite sådär faktiskt. Men det kan man lätt förlåta för allt som oftast, som i West side eller Origin, är det bara hur snyggt och coolt som helst.
En rätt hyfsad skara står framme vid scenen i början av konserten, men efterhand tunnar leden ut en smula. Och även om många dansar så verkar de flesta titta på bandet i första hand och dansa i andra. Innan det förändras är det kanske tveksamt om Norrköping förtjänar epitetet Sveriges Manchester.